lördag 22 januari 2011
tisdag 11 januari 2011
karibisk varm och saltig vind
Buenas.
Idag satt jag under en palm pa stranden med en frukttallrik i handen och musik i oronen, och blickade ut over the pacific. Sa haftigt att vara vid ett annat hav. Och vindarna ar sa varma. Och vagorna ar sa stora och starka och vi leker och leker och leker, tillsammans med alla andra som tycker att det ar lika roligt. Och mangon ar fantastiskt god och pa restaurangen Gato Negro serveras hembakt tyskt brod och det ar nastan exakt samma som mamma brukar baka.
Vi ar i Cartagena i norra Colombia och det ar puls hela natten och dodsvarmt hela dagen. Man ar valdigt tacksam for vinden som friskar i pa kvallarna och som sveper in gamla staden med dess alderdomliga murar, gator och fasader.
Idag sag jag dessutom Jack Sparrow i hamnen, det har ar ett piratnaste.
Idag satt jag under en palm pa stranden med en frukttallrik i handen och musik i oronen, och blickade ut over the pacific. Sa haftigt att vara vid ett annat hav. Och vindarna ar sa varma. Och vagorna ar sa stora och starka och vi leker och leker och leker, tillsammans med alla andra som tycker att det ar lika roligt. Och mangon ar fantastiskt god och pa restaurangen Gato Negro serveras hembakt tyskt brod och det ar nastan exakt samma som mamma brukar baka.
Vi ar i Cartagena i norra Colombia och det ar puls hela natten och dodsvarmt hela dagen. Man ar valdigt tacksam for vinden som friskar i pa kvallarna och som sveper in gamla staden med dess alderdomliga murar, gator och fasader.
Idag sag jag dessutom Jack Sparrow i hamnen, det har ar ett piratnaste.
lördag 8 januari 2011
colombia
Yo me encanta Bogotá!
Den har staden ar sa jakla grym, jag vill verkligen tillbaka.
Och, idag sag jag en hund med ett blatt och ett brunt oga. Den var fin.
Om nagra timmar flyger jag och Danne till varmen och stranden och Cartagena.
hejhej
Den har staden ar sa jakla grym, jag vill verkligen tillbaka.
Och, idag sag jag en hund med ett blatt och ett brunt oga. Den var fin.
Om nagra timmar flyger jag och Danne till varmen och stranden och Cartagena.
hejhej
lördag 25 december 2010
Jul i Lima
Hola hola
Vi har inte firat jul pa barnhemmet som vi tankte. Andra dagen här i Lima begav vi oss ut for att hitta stället for att fraga om vi kunde hjalpa till och hoppade pa en buss som skulle till Villa Salvador, ett omrade i staden. Ca trettio minuter senare hoppade vi av mitt i kåkstaden och borjade sakta inse hur stort Lima var. Efter att vi letat efter detta "albergue de niños" i ca 5 timmar tillsammans med en rormokare och en taxichauffor, fragat ungefor femtioelva lokalbor och till sist traffat Katie fran Irland som var en liten, langsam, FIN, gråhårig gumma som jobbade som missionar och varit i sydamerika sedan '64 och som berattade att barnhemmet var ett dagcenter som inte var oppet over jul och att forestandaren Claire Dawson(jag tanker pa Titanic) inte gick att nå, gav vi upp lite. Forlat for milslång mening, jag har en viss forkarlek for langa meningar och miljarder kommatecken. Alltid varit min svaghet i svenskan minns jag nu(saknar Jocke!). Anyway, Katie ringde "The Italian Sisters" som hade ett barnhem och vi fick vagbeskrivning dit. Det lag i sector 9, vi var i sector 6 och varje sector ar svinstor. Dessutom var det stor rånrisk fick vi veta men var fina chauffor sa bara "Don't worry, I'm here". Vi kande oss trygga. Letade upp kyrkan som systrarna holl till i och den lag pa en sa brant kulle att bilen inte kunde kora upp, sa vi fick ga. Saklart var det stangsel och lasta dorrar overallt och ingen som kom nar vi ropade och knackade. Vi lade ner planen helt och koncentrerade oss pa en fantastisk syn.
Nedanfor oss och sa langt vi kunde se spred kåkstaderna ut sig, uppfor kulle nedfor kulle. Solen kastades tillbaka fran korrugerade plattak och bilar och har uppe var det mycket tystare och lugnare an nere i mixen av hus, manniskor, fordon och hundar. Bakom om strackte sig en hog betongmur langs kanten av husen langst upp och nar jag hittade en oppning och tittade ut fanns INGENTING forutom ett skjul, en man och en hund, och lite skrap. Bara sand, sand, sand och sandig/fororenad luft. Sjukt.
Efter detta galna aventyr tog vi en lokalbuss tillbaka mot Miraflores dar vi bor och trangdes med folk som hoppade pa och av samt blev helt slut av att lyssna till mannen som stod i skjutdorren som han oppnade och stangde i farten samtidigt som han busvisslade och skrek for full hals efter passagerare. Som tur var spelades Boys don't cry pa radion vid ett tillfalle sa jag fick ny energi. Resten av kvallen hittade vi ett Starbucks i varldens lyxgalleria och satt dar i flera timmar och spelade spel. Snacka om kontraster.
Igar pa julafton gick vi pa La misa para celebrar la Navidad i Iglesia de parque Kennedy. Sa himla fint! Nar prasten kom in tillsammans med sitt lilla folje svangde en av pojkarna en sandar rokelsegrej, oj jag skams over att veta sa lite, jag har bara sett det i Ringaren i Notre Dame tror jag! Alla sjong, massade, bad och vid ett tillfalle skulle alla skaka hand med och klappa om sina grannar, fint. Och i slutet gick en flicka fram i mittgangen med en liten docka i armarna, gav den till prasten som placerade jesusbarnet i sin krubba, och alla borjade appladera och appladera, och sen var det slut. Feliz navidad, liksom. :)
Nu maste jag ga och packa ihop mina grejer for vi ska checka ut fran hostelet. Om nagon timme kommer Daniel och ansluter och vi ska ta en buss till Trujillo och sen ut till en surfby, yay!
Puss och kram och hoppas att ni mar bra och ha sa kul pa Tellus ikvall ;)
Vi har inte firat jul pa barnhemmet som vi tankte. Andra dagen här i Lima begav vi oss ut for att hitta stället for att fraga om vi kunde hjalpa till och hoppade pa en buss som skulle till Villa Salvador, ett omrade i staden. Ca trettio minuter senare hoppade vi av mitt i kåkstaden och borjade sakta inse hur stort Lima var. Efter att vi letat efter detta "albergue de niños" i ca 5 timmar tillsammans med en rormokare och en taxichauffor, fragat ungefor femtioelva lokalbor och till sist traffat Katie fran Irland som var en liten, langsam, FIN, gråhårig gumma som jobbade som missionar och varit i sydamerika sedan '64 och som berattade att barnhemmet var ett dagcenter som inte var oppet over jul och att forestandaren Claire Dawson(jag tanker pa Titanic) inte gick att nå, gav vi upp lite. Forlat for milslång mening, jag har en viss forkarlek for langa meningar och miljarder kommatecken. Alltid varit min svaghet i svenskan minns jag nu(saknar Jocke!). Anyway, Katie ringde "The Italian Sisters" som hade ett barnhem och vi fick vagbeskrivning dit. Det lag i sector 9, vi var i sector 6 och varje sector ar svinstor. Dessutom var det stor rånrisk fick vi veta men var fina chauffor sa bara "Don't worry, I'm here". Vi kande oss trygga. Letade upp kyrkan som systrarna holl till i och den lag pa en sa brant kulle att bilen inte kunde kora upp, sa vi fick ga. Saklart var det stangsel och lasta dorrar overallt och ingen som kom nar vi ropade och knackade. Vi lade ner planen helt och koncentrerade oss pa en fantastisk syn.
Nedanfor oss och sa langt vi kunde se spred kåkstaderna ut sig, uppfor kulle nedfor kulle. Solen kastades tillbaka fran korrugerade plattak och bilar och har uppe var det mycket tystare och lugnare an nere i mixen av hus, manniskor, fordon och hundar. Bakom om strackte sig en hog betongmur langs kanten av husen langst upp och nar jag hittade en oppning och tittade ut fanns INGENTING forutom ett skjul, en man och en hund, och lite skrap. Bara sand, sand, sand och sandig/fororenad luft. Sjukt.
Efter detta galna aventyr tog vi en lokalbuss tillbaka mot Miraflores dar vi bor och trangdes med folk som hoppade pa och av samt blev helt slut av att lyssna till mannen som stod i skjutdorren som han oppnade och stangde i farten samtidigt som han busvisslade och skrek for full hals efter passagerare. Som tur var spelades Boys don't cry pa radion vid ett tillfalle sa jag fick ny energi. Resten av kvallen hittade vi ett Starbucks i varldens lyxgalleria och satt dar i flera timmar och spelade spel. Snacka om kontraster.
Igar pa julafton gick vi pa La misa para celebrar la Navidad i Iglesia de parque Kennedy. Sa himla fint! Nar prasten kom in tillsammans med sitt lilla folje svangde en av pojkarna en sandar rokelsegrej, oj jag skams over att veta sa lite, jag har bara sett det i Ringaren i Notre Dame tror jag! Alla sjong, massade, bad och vid ett tillfalle skulle alla skaka hand med och klappa om sina grannar, fint. Och i slutet gick en flicka fram i mittgangen med en liten docka i armarna, gav den till prasten som placerade jesusbarnet i sin krubba, och alla borjade appladera och appladera, och sen var det slut. Feliz navidad, liksom. :)
Nu maste jag ga och packa ihop mina grejer for vi ska checka ut fran hostelet. Om nagon timme kommer Daniel och ansluter och vi ska ta en buss till Trujillo och sen ut till en surfby, yay!
Puss och kram och hoppas att ni mar bra och ha sa kul pa Tellus ikvall ;)
lördag 18 december 2010
Le Nomade!
Hola!
Nu har mitt skrivande verkligen kommit igang maste jag saga. Men do not get your hopes up, idag lamnar vi denna fantastiska stad och hostel med dator sa man vet ju aldrig nar vi hittar en igen.
I alla fall, i forrgar var vi pa Le Nomade som vanligt for att avnjuta kvallens tema, Rock & Blues.
Det ar ett gang ganska unga killar som ska spela, och sangaren ser inte ut att vara aldre an 17(dock vet man aldrig med peruaner). Han har halvlangt fint har och ar jattesot och jag vantar spant pa att han ska oppna munnen, undrar vad som kan komma ut dar? Bandet river av Claptons "cocaine" och nar killen borjar sjunga haller jag pa att ramla av stolen. Herregud vilken rost! Att den kraftiga stamma som skulle passa battre pa en stor och tuff rocksangare kom fran honom var lite av ett mirakel. Och en stor gladje for mig. Shit jag alskar den dar baren.
Nu har mitt skrivande verkligen kommit igang maste jag saga. Men do not get your hopes up, idag lamnar vi denna fantastiska stad och hostel med dator sa man vet ju aldrig nar vi hittar en igen.
I alla fall, i forrgar var vi pa Le Nomade som vanligt for att avnjuta kvallens tema, Rock & Blues.
Det ar ett gang ganska unga killar som ska spela, och sangaren ser inte ut att vara aldre an 17(dock vet man aldrig med peruaner). Han har halvlangt fint har och ar jattesot och jag vantar spant pa att han ska oppna munnen, undrar vad som kan komma ut dar? Bandet river av Claptons "cocaine" och nar killen borjar sjunga haller jag pa att ramla av stolen. Herregud vilken rost! Att den kraftiga stamma som skulle passa battre pa en stor och tuff rocksangare kom fran honom var lite av ett mirakel. Och en stor gladje for mig. Shit jag alskar den dar baren.
onsdag 15 december 2010
musica
Har precis kommit tillbaka till hostelet efter att ha varit pa varldens softaste reggaebar och sett resans grymmaste livespelning so far! Minst 10 pers i bandet och den roda traden var dreads, indiannasor, trummande armar, stora leenden och RYTM. Baren var liten och trang och mork och vi satt pa den basta platsen, i ett horn med madrasser pa golvet. Sen dansade och dansade vi och hade sjukt kul at ett peruanskt par runt 45 som hangde runt oss jattelange. Danne blev lite antastad av kvinnan vid x antal tillfallen. Var teori var att de forsokte hitta en tredje part, ingen av oss hade dock lust att stalla upp..
Men ja jag alskar vad Cuzco gett oss i livebandform. Det gor jag!
Men ja jag alskar vad Cuzco gett oss i livebandform. Det gor jag!
måndag 13 december 2010
Bullbak och Santa Luciiia
Bolivia ar ett fantastisk land med hur mycket som helst att se, och jag borde skriva om det har men inspirationen har hallt sig pa behorigt avstand fran min lilla hjarna. For att gora en lang historia kort har vi sett varldens storsta saltoken i Uyuni(superhaftig natur), varldens hogst belagna stad Potosi(tunn luft) och varldens hogst belagna sjo, Lake Titicaca.
Nu ar vi i Cuzco i Peru och jag sitter vid datorn pa hostelet med Mange vid min sida spelandes Robynvideor. Sweet. I fredags kom vi tillbaka, lagom trotta och smutsiga, efter att ha vandrat Inkaleden till Machu Picchu. Helt otrolig vandring! Tre dagar upp och ner och hit och dit mellan berg och dalar, hela tiden med en fantastisk vy lurande runt hornet. Andra dagen var sjukt jobbig da vi steg over 1000 meter pa ca 5 timmar. Man kande att man levde :) Till slut kom vi i vilket fall fram till staden tidigt pa morgonen sista dagen och det kandes sa fantastiskt bra att na malet vi kampat mot sa lange. Och sjalva MP med tillhorande omgivningar var helt otroligt vackert. Vi fick bade guidad tur och tid for oss sjalva pa platsen och vid ett tillfalle borjade det regna nar jag och Mange promenerade omkring i ruinerna. Vi stotte pa Malin och krop in i varsin djup fonsterglugg for att fa skydd. Jattemysigt att sitta pa Machu Picchu och kanna sig varm och trygg och kika pa alla fargglada, iforda regnponchoturister springa omkring i skyfallet.
Anyhow, det jag egentligen tankte beratta om nu ar var luciakvall! Vi har namligen nyss kommit tillbaka fran en bullfest pa en restaurang i centrum. Sa har var det:
Nar vi, jag, Malin, Mange och Daniel fran falkenberg som vi hanger med just nu, upptackte att det var lucia bestamde vi oss for att baka lussebullar. Hela dagen spenderades med att springa runt och leta ingredienser och en fungerande ugn(hostelets var trasig) och till slut fick vi faktiskt ge upp tanken pa saffransbrod eftersom att ingen verkade veta vad det var. Klockan atta pa kvallen motte vi upp med Daniels kompis Elin som till var stora fortjusning hade fatt tag pa det gula guldet. Yay! De hade aven ordnat sa att vi fick lana ugnen pa en restaurang. Sa blev det, vi tagade in pa stallet med var lilla deg i en kastrull och kunde satta igang med vara bullar. Personalen var mycket hjalpsam och gav oss allt vi behovde. Hela rummet var fyllt av rok fran stenugnen de hade tant for var skull, ogonen rann och det kandes ungefar som att VARA i en hackad lok. Vi fick till det trots allt och ut ur ugnen kom de smarrigaste bullar! Nu varmde vi upp var sangria och pluppade ner russin, fick faktiskt sitta ute i restaurangen och VIPS hade vi varldens basta luciamys. Vi fick betala restaurangen 20 soles(ca 45 kr) for att fa anvanda kok, ugn och bordet, och jag forstar inte hur de kunde vara sa vanliga. Hade ju aldrig funkat i Sverige. Alla i personalen tyckte det var jattekul att vi var dar och sjalvklart fick de smaka bullar. Kyparen sjong "santaa lucìa" varje gang han gick forbi. Vi var valdigt tacksamma och gick darifran med en gigantisk pase bullar, matta och glada. Nar vi sen kom ut pa gatan blev vi overfallna av 10-15 galna peruaner som via djungeltrumman fatt reda pa att vi bakat och ropade "donde esta el pan?!?" och sen typ omringade mig som holl i pasen. Jag gav bort massa bullar i ren panik och jag fattade knappt vad som hande. Galna peruaner. Och alskade peruaner.
Snart aker vi vidare mot Lima och stannar kanske till i en stad pa vagen dar man kan aka sandboard. Haller tummarna for det!
Nu ska jag ga upp till de andra som formodligen ligger i sackosackarna framfor hostelets MORDARtv och kollar pa nan av alla miljoner filmer som finns har. Det ar ett hostel i min stil :)
Ta hand om er!
Nu ar vi i Cuzco i Peru och jag sitter vid datorn pa hostelet med Mange vid min sida spelandes Robynvideor. Sweet. I fredags kom vi tillbaka, lagom trotta och smutsiga, efter att ha vandrat Inkaleden till Machu Picchu. Helt otrolig vandring! Tre dagar upp och ner och hit och dit mellan berg och dalar, hela tiden med en fantastisk vy lurande runt hornet. Andra dagen var sjukt jobbig da vi steg over 1000 meter pa ca 5 timmar. Man kande att man levde :) Till slut kom vi i vilket fall fram till staden tidigt pa morgonen sista dagen och det kandes sa fantastiskt bra att na malet vi kampat mot sa lange. Och sjalva MP med tillhorande omgivningar var helt otroligt vackert. Vi fick bade guidad tur och tid for oss sjalva pa platsen och vid ett tillfalle borjade det regna nar jag och Mange promenerade omkring i ruinerna. Vi stotte pa Malin och krop in i varsin djup fonsterglugg for att fa skydd. Jattemysigt att sitta pa Machu Picchu och kanna sig varm och trygg och kika pa alla fargglada, iforda regnponchoturister springa omkring i skyfallet.
Anyhow, det jag egentligen tankte beratta om nu ar var luciakvall! Vi har namligen nyss kommit tillbaka fran en bullfest pa en restaurang i centrum. Sa har var det:
Nar vi, jag, Malin, Mange och Daniel fran falkenberg som vi hanger med just nu, upptackte att det var lucia bestamde vi oss for att baka lussebullar. Hela dagen spenderades med att springa runt och leta ingredienser och en fungerande ugn(hostelets var trasig) och till slut fick vi faktiskt ge upp tanken pa saffransbrod eftersom att ingen verkade veta vad det var. Klockan atta pa kvallen motte vi upp med Daniels kompis Elin som till var stora fortjusning hade fatt tag pa det gula guldet. Yay! De hade aven ordnat sa att vi fick lana ugnen pa en restaurang. Sa blev det, vi tagade in pa stallet med var lilla deg i en kastrull och kunde satta igang med vara bullar. Personalen var mycket hjalpsam och gav oss allt vi behovde. Hela rummet var fyllt av rok fran stenugnen de hade tant for var skull, ogonen rann och det kandes ungefar som att VARA i en hackad lok. Vi fick till det trots allt och ut ur ugnen kom de smarrigaste bullar! Nu varmde vi upp var sangria och pluppade ner russin, fick faktiskt sitta ute i restaurangen och VIPS hade vi varldens basta luciamys. Vi fick betala restaurangen 20 soles(ca 45 kr) for att fa anvanda kok, ugn och bordet, och jag forstar inte hur de kunde vara sa vanliga. Hade ju aldrig funkat i Sverige. Alla i personalen tyckte det var jattekul att vi var dar och sjalvklart fick de smaka bullar. Kyparen sjong "santaa lucìa" varje gang han gick forbi. Vi var valdigt tacksamma och gick darifran med en gigantisk pase bullar, matta och glada. Nar vi sen kom ut pa gatan blev vi overfallna av 10-15 galna peruaner som via djungeltrumman fatt reda pa att vi bakat och ropade "donde esta el pan?!?" och sen typ omringade mig som holl i pasen. Jag gav bort massa bullar i ren panik och jag fattade knappt vad som hande. Galna peruaner. Och alskade peruaner.
Snart aker vi vidare mot Lima och stannar kanske till i en stad pa vagen dar man kan aka sandboard. Haller tummarna for det!
Nu ska jag ga upp till de andra som formodligen ligger i sackosackarna framfor hostelets MORDARtv och kollar pa nan av alla miljoner filmer som finns har. Det ar ett hostel i min stil :)
Ta hand om er!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)